Social distansering är inget för mig.


I en ny uppmaning från FHM, har man nu gått ut med och sagt: ”Skaffa er inte nya några vänner på er semester”.

Håll avståndet, etc, är numera något som vi dagligdags uppmanas till att följa efter de riktlinjer som vi blivit tillsagda att följa, vilket långt ifrån alla har hörsammat.

Så här skrev en bekant till mig,  på Twitter igår.

Vi kommer alla ändå vara utan vänner när detta är över för alla har glömt bort hur man umgås.

Vad säger man om det?

Själv är jag och har alltid varit en socialt utåtrikad person, vilket gör att jag inte har haft svårt för med att stifta nya bekantskaper till och från under livsresans gång, det är ju det som är själva grejen med varför vi finns till och som sätter piff på tillvaron. Hur hade det annars sett ut i en annan allt som ofta grå vardag?

Men likväl som jag känner till det finns dem som nu har valt att stänga igen dörren bakom sig själv och i stort sett undviker det mesta av vad det innebär av sociala kontakter, genom att man har valt att distansiera från socialt umgänge, allt för att man inte vill riskera att bli sjuk, så samtidigt som jag har full förståelse och har respekt för den intagna ståndpunkten, så är det inget jag vill göra till mitt till en slags livsstil där man till sist går och pratar med väggarna, i värsta fall.

Men ibland vet jag ärligt talat inte varken in eller ut vilket vägval som är bäst gällande att tillämpa i den här tiden. Kanske hade dock Ulf Dageby rätt när han väste ut de bekäftiga orden ur låten. Vi fortsätter spelar Rock´n roll, men vi håller på att dö.

De säger man skall vänta på Gud. Men…


För att man ska få en klar och rätt förståelse för allt det som händer och som inte händer i våra liv, så tror jag att själva utgångspunkten och kärnan för det är att man accepterar livet för vad det är, och inte gör sig några som helst falska illusioner om att det skulle handla om något helt annat som övergår vårt förstånd. För som när det gäller allt det som man ändå inte kan rå på, oavsett om det handlar vad det är för slags väder, vem kan påverkar det till att det jämt och ständigt skulle va till ens fördel? Eller till där det handlar om helt andra saker som har direkt inverkan på ens liv, så är vi kort sagt väldigt små vi människor när det kommer till att försöka begripa oss på allt det vi inte förstår om tillvaron och meningen med livet.

Inom kristen termologi finns det ett uttryck, ordstäv kanske man kalla det för, som är vanligt förekommande när det händer saker och ting som gör att livet går sönder för oss.

Det kallas för: Vänta på Gud, eller som det även kan uttydas att, man skall bida sin tid, som det så fromt heter i en del kretsar. Det vill säga under den tid när ingenting händer och man rådlös slår ut med händerna över att man inte fattar och begriper nånting över vad som har hänt, det är då man enligt de som mer förstår sig på vad det handlar om varats olidlighet, skall inta en position av där man i stillhet och förtröstan litar på Gud. Och  i sinom tid kommer han då att gripa in i ens liv. Han kommer ju aldrig försent, menar man på.

Men då till frågan som vad som verkligen är sant och som i själva fallet inte bygger på en massa märkliga,  konstiga idéer som människan vill lyfta fram för att på sitt sätt konstruera och hitta på alla slags förklaringar, som om det skulle va till nån slags hjälp och stöd för den som har hamnat, så att säga mitt upp i stormens öga.

Och kanske är det just därför, åtminstone är det en av anledningar till att så många uppfattar kristna som att , för det första och som man menar på,  så har det inget budskap att komma med som är relevant för hur ens egen livssituation ser ut och som fungerar att applicera på där man själv befinner sig i livet. Och i och med de rökridåer kyrkan många gånger har lagt ut, så har man som en konsekvens av det förlorat all sin trovärdighet.

De säger man skall vänta på Gud, mem det är ingen som har sagt hur lång den tidens väntan är. Och det är det ingen som vet nånting om.