Social distansering är inget för mig.


I en ny uppmaning från FHM, har man nu gått ut med och sagt: ”Skaffa er inte nya några vänner på er semester”.

Håll avståndet, etc, är numera något som vi dagligdags uppmanas till att följa efter de riktlinjer som vi blivit tillsagda att följa, vilket långt ifrån alla har hörsammat.

Så här skrev en bekant till mig,  på Twitter igår.

Vi kommer alla ändå vara utan vänner när detta är över för alla har glömt bort hur man umgås.

Vad säger man om det?

Själv är jag och har alltid varit en socialt utåtrikad person, vilket gör att jag inte har haft svårt för med att stifta nya bekantskaper till och från under livsresans gång, det är ju det som är själva grejen med varför vi finns till och som sätter piff på tillvaron. Hur hade det annars sett ut i en annan allt som ofta grå vardag?

Men likväl som jag känner till det finns dem som nu har valt att stänga igen dörren bakom sig själv och i stort sett undviker det mesta av vad det innebär av sociala kontakter, genom att man har valt att distansiera från socialt umgänge, allt för att man inte vill riskera att bli sjuk, så samtidigt som jag har full förståelse och har respekt för den intagna ståndpunkten, så är det inget jag vill göra till mitt till en slags livsstil där man till sist går och pratar med väggarna, i värsta fall.

Men ibland vet jag ärligt talat inte varken in eller ut vilket vägval som är bäst gällande att tillämpa i den här tiden. Kanske hade dock Ulf Dageby rätt när han väste ut de bekäftiga orden ur låten. Vi fortsätter spelar Rock´n roll, men vi håller på att dö.

I sanna vänners lag kan man alltid va sig själv.


Eller kan man alltid det?

Även fast jag har, om jag får lov att säga det själv, högt i tak, när det gäller meningsutbyten man har med andra människor när man råkar hamna i en viss situation om allt det som man inte är överens om till punkt och pricka, eller om det är tvärtom., om som diskuteras.  Och om det i ett visst stycke har visat sig att jag har haft fel, och det har ju hänt det också, då är jag inte den som till varje pris håller på min rätt och inte ger vika enbart för sakens skull så att säga. Hur dumdristig och stolt som helst får man ändå inte va. Jag är också medveten om att jag själv inte alltid har betett mig på korrekt sätt när det gäller det här, och det är inget jag tycker om hos mig själv.

För inte så länge sen hade vi en diskussion min fru och jag om några av de personer vi känner, och om de som vi gärna bjuder hem till oss. Och de som vi känner ger oss nått i bägge riktingar av ett positivt meningsutbyte och som man har kul och trevligt tillsammans med, det kan man leva med ett bra tag framöver med att ha andats in den typen av livsluft, och som ger förnyad energi för de dagar som ligger framför.

Men som vi också har lagt märke till under årens lopp, vilket är en både smärtsam erfarenhet och som kostar på när man har just med människor att göra, så är det när de som man tidigare har umgåtts med, av nån anledning så har de efter ett tag dragit sig tillbaka och undan från vidare kontakt och umgänge med oss. Och sen har man inte sett skymten av de igen. Och när man inte ens har fått nån förklaring till vad och varför det blev på det viset, då är det lätt hänt att man vänder både in och ut på sig själv till att försöka komma underfund med vad som har hänt och vad som var anledningen till det. Detta dock i de flesta fall helt utan resultat, och som man inte kommer nån vart med.

Det här är en tråd jag kommer att spinna vidare i kommande inlägg här framöver. Så håll ögonen öppna.