Ut i skogen ska vi gå.


Men innan man kommit fram så här långt måste man först traska upp för en bokstavligt talat mördarbacke. För inte nog med att den är brant, som inte det räckte, så är den lång också. Men när man väl har konkat sig upp för backen så bär det strax därpå utför igen. Hej och hå var det går. Ha nu en trevlig helg! BCB83ADC-E627-4E97-906D-AF326EE243AD

En vecka tillsammans med ett litet barn.


Under hela den här veckan som gått har vi haft ett av våra barnbarn hemma hos oss och som vi tagit hand om, vilket vi för övrigt mer än gärna ställer upp på när tillfälle ges till det.

I maj fyller gossen 4 år. Och då tror säkert de flesta att det har varit full sula med allt vad det nu innebär att ta hand om ett litet barn som är i den åldern. Och så hade det säkert vart också, det förutsatt när det rört sig om normal förhållande och om allt hade varit som det brukar vara och hur det kan gå till när de små liven kommer hit och vänder upp och ner på saker och ting som finns på bestämd plats i vårt hem. Ni kan bara försöka er på att gissa bara hur kul man kan ha med ett skohorn? Jodå, det funkar bra det också med att stoja omkring med.

Men nu är inte allt som det brukar vara, den här gången.

Men för viss anledning skull, inte minst för att jag inte mer detaljerat vill gå in på vad som har hänt, så därför får ni som läser det här inlägget nöja er med att inte veta mer än vad ni behöver veta över vad som har hänt. Men så mycket kan jag säga att grabben mår nu bra och är vid gott mod, och i nästa vecka är han nog tillbaka till sina kompisar på förskolan igen.

Häromdan hade han frågat min fru om varför vi inte hade någon egen bil. Frun hade då svarat han att, vi har inte så mycket pengar så att vi kan köpa oss en egen bil, förstår du. Men den lille killen pratar man inte omkull hur som helst. För kvicktänkt som han är levererade han  följande svar. ” Men jag har pengar, hemma, så jag kan köpa en ny bil till er”.

Vad säger man då?

 

Nu ”dammar” jag av tangentbordet.


Inte för att jag i dagsläget känner mig så mycket mer utvilad mot hur jag tidigare har känt mig i fysiskt skick, vilket till sist föranledde att jag kände att jag var i behov av att ta några dagars vila uppehåll från bloggandet. För som när man känner och är väl medveten om att man inte gör sig själv nån större rättvisa till vad det än man håller på med för slags aktivitet, så när man knappt orkar med vare sig det ena eller det andra, då gör man bäst i att ta ett steg tillbaka för att sen komma tillbaka med någorlunda utvilade krafter igen.

Nog om det nu. Dessutom kan det vara nog så tröttsamt att läsa om nån som hela tiden skriver i återkommande inlägg om hur trött den individen är och känner sig.

Men så länge det känns som att jag fortfarande har nåt att ge i vidare mening inom det vi kallar för att skriva, och gällande just det specifika området av våra liv och vad som i sin tur kan generera för slags inlägg som jag publicerar här, så lär jag nog fortsätta ett tag till med den här verksamheten. Och, så länge det finns liv finns det hopp. Tror jag i alla fall det gör.

Hoppas ni vill stå ut med mig även fortsättningsvis också.

 

 

Nu är det bara vila som gäller för min del.


Natten som var mellan igår och idag har jag sovit i ett sträck, vilket jag inte har blivit särskilt bortskämd med på senare tid. Faktum är att jag själv inte kan dra mig till minnes när det senast hände att jag obehindrat fick mig så mycket sömn till livs under en och samma natt. Det är ett bra tag sen det hände, men förhoppningsvis är det nu på väg att rätta till sig.

Och som jag i sen tidigare inlägg här har skrivit och gett en del ledtrådar om, så känner jag mig för närvarande rejält sliten nu vid det här laget. Och då finns det inte så mycket annat att göra åt saken än att försöka vila upp sig några dagar som ligger framför, vilket är tänkt jag nu kommer att göra.

Så väl mött tills vi ses här igen. Nu tar en jag paus i några dagar från social media.

Allt det jag försöker lära mig av livet men som jag ändå aldrig kommer att förstå.


När det beträffande gäller och avser de gränsdragningar där jag genom åren och fram tills nu försökt lära mig och inse vart gränsen går för hur mycket man tål och orkar med, innan ens krafter har sinat ut i nåt slags töcken av där man knappt själv är medveten om man över huvud taget befinner sig i ett vaket tillstånd eller ej, så är jag långt ifrån fullärd, och det lär jag säkert med stor sannolikhet heller aldrig att bli under min livstid.

För som när det gäller att komma fram till rätt slags insikt och förståelse över hur mycket det går att tänja på kroppens resurser till hur mycket påfrestningar den klarar av, detta  utan att man är snudd på att kollapsa för att man känner sig så trött att man med släpande fotsteg släpar sig fram till det rum där man kan lägga sig ner och vila en stund, så är jag nog en dumdristig en som fortfarande inte har lärt mig mer än vad jag redan vet när det gäller mina bristfälliga kunskaper inom det fysiologiska området.

Och just när det gäller och beträffar samspelet, som kan vara nog så motstridigt, mellan å ena sidan vad huvudet intalar en till vad man tror och som man inbillar sig att man klarar av och vad den sänder för slags signaler, mot vad som i sin tur står i bjärt kontrast till mot vad resterande delar av vad ens kropp försöker tala om för en, vilket allt som ofta inträffar att den talar till ”döva öron”, så har jag uppenbara svårigheter med få dem att vara sams till att dra åt samma håll.

Nån som känner igen sig? Ja, jag kunde nästan tro det. Men jag har kanske fel?