När kärleken förde oss samman.


Vår tanke med att vi för några dagar sen firade vår bröllopsdag, så att säga några dagar i förväg, var att vi tyckte det skulle kännas roligare för oss att ge oss iväg nånstans i samband med att vi hade fått låna en bil, och som vi kunde färdas i när vi häromdan var  och hade åkt till Oskarshamn, för att på plats avnjuta en härlig god mat tilsammans och samtidigt njuta av det fina vädret som var just den dagen. En fin liten stad för övrigt och som vi gärna återkommer till nån mer gång. Men årsdagen av när vi gifte oss med varandra det är alltså idag det sker.  Här är vi på bild strax efter det att vi hade gett våra löften och våra ja till varann, det vill säga den 26 maj 2007, står vi och lyssnar på en mycket fin sång, skriven av UIf Lundell, och som heter: Kärleken förde oss samman. Sången framfördes av en våra vänner.PICT0976

Jag har levt mitt liv…


I lördags som var tände vi upp vår grill för första gången i år. Vi hade bjudit hem ett par vänner till oss och som det var tänkt vi skulle äta en bit god mat tillsammans med under gemytliga former, och så blev det också.

Men förutom att det var hon och han som kom, så vad det ytterligare några till av våra vänner som ville vara med och festa med oss under kvällen som gick. Så sammanlagt var vi 7 personer som träffades hemma hos oss i lördags kväll.

Och eftersom nu det är som det är i denna så förskräckliga tid så hur gick det då med att vi höll ett lagom avstånd till varann oss emellan, allteftersom kvällen rullade på? Gissa tre gånger. Nej, så var det inte alls.

Nej, snarare kändes det som att vi alla tänkte på i stort samma sak. Ikväll släpper vi loss och har kul i varandras sällskap, och det hade vi också. Möjligt det var dumdristigt av oss att bete oss på det sättet där några av dem som var här försökte tränga ihop sig i soffan så gott det nu gick. Men och som en kvinna sa. ” Jag har levt mitt liv”.

För om det är som så och som jag är rädd för redan är på väg att hända med många av oss människor, att corona inte bara stjäl livet ifrån oss, utan om det i sig blir så mycket större än livet själv, vad blir det då kvar för oss att över huvud taget hitta nån reell mening med det här livet?

En dag värd att fira med kvinnan i mitt liv.


Idag har jag och min underbara fru vart iväg till Oskarshamn där vi firat vår 13:e bröllopsdag tillsammans. Vi åt en bit god mat på en restaurang i stan, och sen gick vi en stund på stan och njöt av den härliga sommarvärmen som var idag. Jag älskar dig för evigt, Kristina Malmqvist Och jag hoppas vi får många fina år tillsammans i det som ligger framför oss.

Bilden kan innehålla: 1 person, sitter, utomhus och mat

Tro & tvivel i en tid som denna.


Även fast det har hänt att jag har haft mina tvivel på den Gudstro jag har, vilket när det har fått riktigt starkt fäste i mig, så visst har det hänt att det då har dragit mig en bra bit från Gud, sikten har blivit minst sagt grumlig om man säger så.

Och när nu tiderna är sådana som de är, med ett ständigt hot som hänger över oss och som vi aldrig kan känna oss säkra i att det inte kommer att drabba vare oss själva eller någon vi känner, till exempel inom vår familj, hemska tanke, på vad sätt hjälper det då med att ha en fast och förankrad gudstro inom sig själv? Och där tilliten till Gud gör att oavsett vad som än händer så är man tryggt förvissad om att Gud är den, och som jag läste att nån hade sagt i ett visst sammanhang, har allting under kontroll, allsmäktig som han är.

Så sent som igår läste jag att den totala summan över hur många människor det är som har dött i den här pandemin nu har överstigit fler än 300 000!!  Och med tanke på att det här är något som vi långt ifrån har sett slutet på än, då är frågan huruvida det verkligen är sant och om det håller att lita på en Gud som enligt vad som står att läsa om Guds egenskaper i Bibeln, där vi kan läsa om hur på vad sätt Gud presenteras för oss, om Guds allmakt, godhet, kärlek, barmhärtighet, nåd, plus mycket mer därtill som omöjligt går att rymma ett inlägg som det här. Men är det då verkligen sant? Och håller det att lita på och som vi kan vara lugnt förvissade om tron är inget misstag från dens sida som har satt sin tro på Gud?

Enligt vad Ingemar Hedenius har sagt, så finns det inga förnutsmässiga skäl till vad som skulle kunna tänkas försvara med att man tror på Gud. Så med annat ordval kan man säga att en person som säger sig tro på Gud, det är ingen tillförlitlig person det rör sig om som anses vara nån som man räkna med är fullt fungerande normal individ, åtminstone inte efter en ateists måttstock.

Jag är själv långt ifrån med att avlägga nån slags fullständig presentation över en tro och kring de frågor som rör Guds varande existens, eller så har jag gått på tidernas största blåsning.

Jag återkommer i ämnet.