När förnuft och känsla inte fungerar ihop.


Som jag tidigare har skrivit om, så var de dagar i november få räknade sett till det antal timmar solen behagade titta fram och visa upp sig från sin bästa sida. Det var i sanning en mörk månad, i dubbel bemärkelse.

Och när man sällan får uppleva livet från den ljusa sidan och allt bara är mörkt och trist, då är det lätt hänt att man bit för bit bryts ner i små bitar, tills den dag det knappt återstår något av en själv. Och när allt annat som står i bjärt kontrast till att man känner att livet ändå har något gott och positivt att bjuda på för en frusen själ, så händer till sist det oundvikliga att man blir så till den grad uppslukad av både yttre och inre mörker att det blir svårt att rätt sortera upp tankarna efter att tänka på ett klart rationellt sätt.

Men alla de som likt mig själv har hamnat i den absoluta botten av sig själv, där man inte ser någon annat utväg än fly bort från hela skiten, vet och känner till komplexiteten mellan sambandet över de fasta beslut vi tar utifrån ett rationellt tänkande och som leder oss vidare och framåt på livets väg utifrån den kunskap och förståelse vi har över vad rationellt tänkande handlar om, och vad det går ut på, och mot när vi inte alls är i stånd att fatta beslut efter våra egna kloka huvuden utan ger efter för de mer svaga och destruktiva impulser och känslor inom oss själva, och som om det vill sig riktigt illa tar de negativa drivkrafter som finns inom oss själva övertaget och som sen för oss ut över brantens stup.

Förnuft och känslor är något som inte alltid kommer särskilt bra överens med varann utan som i stället ger det ofta upphov till att kollidera med varann. Livet är i sanning en mysko resa.

Det var som sagt i november jag mådde som allra värst. Nån gång hände det till och med att jag starkt övervägde att få till ett avslut på det lidandet.

Men det var då som två personer helt oväntat dök upp i mitt liv och som kom hem till oss på besök. En man och en kvinna. De hade bägge två läst och tagit del av vad jag hade delat i ett något kort inlägg som jag hade skrivit om på Facebook, om hur illa ställt det då var med mig, och som då förstod de allvaret i vad som då rådde.

Det som var så märkligt med det här var det här rör sig om två personer som vare sig min fru eller jag tidigare haft nån direkt kontakt med och som vi har umgåtts med, inte mer än att vi några tillfällen har stötts ihop när vi har varit ute nånstans, där vi på plats hade utväxlat ett och annat ord till varandra.

Men det har det nu blivit ändring på.

Kommer du ihåg?


En dimmig januarinatt för 40 år sedan körde fartyget Star Clipper plötsligt in i Almöbron, den stora bilbron till Tjörn.
Bron rasade och åtta personer dog.

För 40 år sedan skedde det ofattbara: Almöbron hade rasat och åtta människor miste livet. Här är berättelsen om olyckan och de som var först på plats.

Den katastrofen glömmer man aldrig. Och om det inte hade varit för den lastbilschaufför som i tid fick stopp på sin lastbil och som sen varnade de trafikanter som kom från den motsatta sidan genom att frenetiskt ge varningssignaler, då hade det inte slutat med 8 döda.

En vecka då jag inte blev mycket klokare på mig själv.


Den här veckan som snart är till ända har varit en vecka då jag har känt mig allt annat än kry och frisk, vilket kanske nu kommer att förvåna er som har följt med och tagit del av de inlägg jag har skrivit under den här veckan.

Men faktum är det att var så sent som förra fredagen som jag började känna mig krasslig senare under den kvällen. Men eftersom jag inte då tog nån större notis om hur det då kändes i kroppen, vilket jag mest avfärdade som muskelvärk som här och där ansatte kroppen och som därför ville göra sig påmint om att jag hade kört på med lite väl tunga och hårda träningspass under den veckan, förvisso går det inte att bortse från det som en bidragande orsak till att det kändes som det gjorde i kroppen.

Lite skall väl en man tåla? Eller?

Men när det sen gick över till en annan dag så låg jag sen större delen av den helgen till sängs, mer eller mindre i ett utslaget läge.

Och så här har det större delen av den här veckan som varit sett ut för mitt vidkommande. Och förutom att jag då och då har kravlat mig upp ur bädden för att slå mig ner där jag nu sitter i skrivande stund, så har jag efter en liten kort stund gått och lagt mig igen.

Så då över till den episka frågan. Vad för slags lärdomar kan jag ha för nytta av att ta med mig till nästa gång, genom att jag förhoppningsvis bli mer visare? Svar: Förmodligen inga alls. För om det är svårt att lära ut gamla hundar att sitta, så har det nog inte nått fram till mitt förstånd än att gälla.

En bok, men inte vilken bok som helst.


Jag fick en bok av min ena dotter i julklapp. Och det är en mycket speciell bok. Och det är det av den bestämda anledningen för att den i huvudsakligen handlar om mig själv.

Boken heter: Pappa berätta för mig.  Och det som gör det så speciellt med just den här boken är att jag skriva ner berättelser och anekdoter hämtade från mitt liv, från den dagen jag föddes, fram till där jag idag befinner mig. Det saknas inte material att skriva om  med andra ord.

När jag så har kommit fram till det sista bladet i boken och skrivit ner den sista raden i den, så är det meningen att jag skall lämna tillbaka boken i min dotters ägo.

Förvisso tror jag att allt det som är värt att veta om mig och vad som har hänt i mitt liv, det känner hon redan till, vid det här laget, åtminstone det som i allt är mest väsentligt av att känna till om mig.

Men det här en mångfacetterad bok och som innehåller en både bredd och djup om mitt liv, som hon säkert kommer att finna hon tycker är intressant. Men så finns det också då de frågor i boken som berör hennes och min relation på ett mer övergripande sätt än vad som inte alltid finns tid till att säga till varandra.

Boken är på 155 sidor, men frågorna som ställs i den är ännu fler. En del till och med något underligt ställda frågor, en del andra som är både kluriga och roliga. Och så finns det en massa andra frågor som jag hoppas jag kan friska upp mitt minne så till den grad att jag kan ge rättvisa åt bokens innehåll.